Wittgenstein, Ludwig Josef Johann 1889-1951

Biografi
Österrikisk-Engelsk filosof. Föddes i Wien i en förmögen katolsk familj av judisk härkomst. Studerade ingenjörsvetenskap i Berlin 1906-1908, därefter i Manchester fram till 1912. Under denna tid kom han i kontakt med Russells skrifter och 1912 uppgav han ingenjörsstudierna för att börja studera matematik och logik i Cambridge under Russells ledning. I Cambridge kom han också i kontakt med bl.a. Moore. 1913-1914 befann han sig i Norge och under krigsåren tjänstgjorde han frivilligt som artillerist i den österrikiska-ungerska armén på östfronten. Vid krigsslutet befann han sig en tid i fångenskap i Norditalien. Tractatus logico-philosophicus utkom 1921 på tyska och året därpå på engelska. Efter att ha blivit befriad från fångenskapen i Italien utbildade han sig till lärare och mellan 1920 och 1926 verkade han som folkskollärare i en by i Österrike. En tid arbetade han som trädgårdsdräng i ett kloster och ägnade ett par år till att rita och bygga ett hus åt en av sina systrar. 1929 återvände han till Cambridge där han blev filosofie doktor på Tractatus. 1939-1947 var han filosofiprofessor i Cambridge, men under kriget, då han tjänstgjorde inom sjukvården i London och Newcastle, blev hans verksamhet sporadisk. 1947 flyttade han till Irland, för att arbeta i avskildhet. Två år senare konstaterades att han hade cancer och 1951 dog han i Cambridge, 62 år gammal, efter att ha hunnit med ett besök hos familj och vänner i Wien och Oxford och en kort vistelse i Norge. Postumt utgavs Philosophische Untersuchungen/Philosophical Investigations (Filosofiska undersökningar) 1953, Remarks on the Foundation of Mathematics 1956, The Blue and Brown Books 1958, Notebooks 1914-16 1961, Zettel (Lappar) 1967, Philosophische Bemerkungen (Filosofiska anmärkningar), Philosophische Grammatik (Filosofisk grammatik) 1969, Über Gewissheit (Om visshet) 1969, vilka är sammanställningar av anteckningar, manuskript och föreläsningsreferat.

Den tidige Wittgenstein
Tractatus

Världen
Wittgensteins uppfattning om världen är nära förknippad med hans teorier för språket och dess förhållande till världen och kan sannolikt i stor utsträckning ses som en konsekvens av dessa teorier. Världen består ytterst av enkla ting, föremål eller saker, som inte vidare kan sönderdelas. Dessa ting är det fasta och bestående och de är en gång för alla givna. De är oberoende av varandra och vilka sakförhållanden som existerar eller inte existerar. Detta tycks innebära att det gäller för alla ting att de existerar i varje möjlig värld, eller att alla möjliga världar är uppbyggda av samma ting.

Tingen bygger upp sakförhållanden, vilket innebär att sakförhållanden utgörs av föremålens konfiguration. "I sakförhållanden hänger föremålen ihop som länkarna i en kedja." Väsentligt för tingen är just att de kan vara beståndsdelar i sakförhållanden. "Sakförhållanden är oberoende av varandra... Att ett sakförhållande består eller icke består, tillåter ingen slutsats angående huruvida ett annat består eller icke består.", vilket betyder att sakförhållanden inte kan sönderdelas i ytterligare saklägen.

Wittgenstein tycks mena att sakförhållandena är icke sammansatta saklägen vilka bygger upp sammansatta saklägen. Vilka saklägen som existerar bestäms entydigt av vilka sakförhållanden som existerar, vilket sammanhänger med Wittgensteins lära om sanningsfunktioner. Om ett sakläge består så är det ett faktum, annars inte.

"Världen är allt som är fallet." dvs. inbegreppet av fakta. "Fakta i det logiska rummet utgör världen.", vilket kan tolkas som att världen är klassen av alla möjliga saklägen som består, dvs. klassen av alla fakta.

Språket
Enligt Wittgenstein så är språkets kanske viktigaste funktion att avbilda verkligheten. Mot föremålen i världen svarar namn i språket. Namnens betydelser är föremål. Namnen kan inte vidare analyseras genom definitioner, de är urtecken. Namnen bygger upp elementarsatser, vilka motsvaras av sakförhållanden i världen.

Elementarsatserna är en sammanlänkning av namn och påstår att sakförhållanden består. Elementarsatsernas sanningsvärden är oberoende av varandra och man kan inte sluta sig till en elementarsats ur en annan. Om man har angivit alla sanna elementarsatser, så har man samtidigt fullständigt beskrivit världen.

Mot saklägena svarar satserna i språket och alla satser är antingen elementarsatser, eller sanningsfunktioner av elementarsatser. Elementarsatserna bygger alltså upp alla övriga satser.

"Satsen är en bild av verkligheten... en modell av verkligheten som vi tänker oss den" och tanken är den meningsfulla satsen. "Att förstå en sats, är att veta hur det förhåller sig när den är sann." En elementarsats är sann när det sakförhållande den framställer består. Övriga satser är sanningsfunktioner, vilket betyder att deras sanningsvärden entydigt bestäms av sanningsvärdena hos de däri ingående elementarsatserna.

Denna språkteori utgör en grundval för Wittgensteins gränsdragning mellan vad som låter sig sägas med mening och vad man inte kan tala om. Det är endast elementarsatser och sanningsfunktioner av elementarsatser som är meningsfulla, allt annat är nonsens. Världen som helhet, det mystiska, Gud, värdena (godheten, skönheten), jaget existerar inte i världen och allt tal om dem är i någon mening nonsens. Likväl pekar det som låter sig sägas hän mot någonting annat, någonting som inte låter sig sägas, men som ändå visar sig i språket. "Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska." Till synes paradoxalt tycks Wittgenstein mena att Gud, moralen osv. ändå existerar i någon mening, men att man inte kan säga någonting meningsfullt om dem.

Även satserna i Tractatus är en form av nonsens, eftersom de försöker säga det outsägliga. Wittgenstein avslutar därför verket med följande ord: "Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem - på dem - bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt... Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."