Sidgwick, Henry 1838-1900

Biografi
Engelsk filosof, född 31 maj, 1838, i Skipton, Yorkshire. Utbildades vid Rugby och Trinity College, Cambridge, där han tog examen 1859. Stannade i Cambridge hela sitt liv, från 1883 som professor i moralfilosofi. Sidgwicks huvudverk The Methods of Ethics (Etikens Metoder) kom första gången ut 1874. Den sjunde och sista utgåvan publicerades 1907 efter hans död. År 1876 gifte sig Sidgwick med Eleanor Mildred Balfour. År 1886 utkom Outlines of the History of Ethics for English Readers, år 1883 The Principles of Political Economy, år 1891 The Elements of Politics, och år 1898 Practical Ethics, A Collection of Addresses and Essays. Efter Sidgwicks död samarbetade Eleanor Sidgwick med diverse tidigare kollegor till Sidgwick och såg till att Lectures on the Ethics of T. H. Green, H. Spencer, and J. Martineau kom ut 1902, Philosophy, Its Scope and Relations 1902, The Development of European Polity 1903, Miscellaneous Essays and Addresses 1904, och Lectures on the Philosophy of Kant and Other Philosophical Lectures and Essays 1905. 1906 utkom Henry Sidgwick, A Memoir, som sammanställdes av Eleanor och Arthur Sidgwick. Henry Sidgwick dog år 1900.

Etikens metoder
En etisk metod är en procedur med vars hjälp vi bestämmer vad individuella mänskliga varelser bör och inte bör göra eller försöka realisera genom frivilliga handlingar enligt Sidgwick. Etiken måste skiljas från politiken och de positiva vetenskaperna. Politiken handlar om hur våra samhällen bör organiseras snarare än om vad enskilda individer bör och inte bör göra och de positiva vetenskaperna handlar om vad som faktiskt är fallet, inte om vad som bör vara fallet. Till skillnad från de positiva vetenskaperna är både etiken och politiken normativa. De handlar inte om vad som faktiskt är, har varit eller kommer att vara. Etikens syfte är inte att beskriva, förstå eller förklara mänskliga handlingar utan att reglera dem. Målet är att uppnå en systematisk och precis allmängiltig kunskap om vad som bör vara fallet. Vad bör vi göra och vad bör vi sträva efter?

Etikens fundamentala problem har betraktats på två olika sätt. Etiken har ibland ansetts vara en undersökning av de sanna moraliska lagarna eller reglerna för vårt handlande, och ibland ett sökande efter det slutgiltiga eller ultimata ändamålet för våra gärningar: det goda eller det som är gott för människan, och de metoder vi har att uppnå detta ändamål. Men även om vi fokuserar på den senare frågan vill vi veta vad vi bör och inte bör göra, vi vill komma fram till några praktiska föreskrifter. Vi vill veta vad det goda eller slutgiltiga ändamålet är för att kunna avgöra huruvida en handling är rätt och riktig eller inte. En handling är, enligt detta sätt att se på saken, rätt om och endast om den är ett nödvändigt (eller optimalt) medel för att uppnå det ultimata eller slutgiltiga ändamålet.

Olika personer använder olika etiska metoder och en och samma individ kan använda olika metoder vid olika tillfällen. Sidgwick fokuserar på tre olika metoder: den s.k. egoistiska hedonismen, intuitionismen, och den s.k. universella hedonismen eller utilitarismen. Olika människor strävar efter olika ändamål. Men om vi fokuserar på de ändamål som det sunda förnuftet förefaller acceptera som rationella, ultimata ändamål, så tycks det egentligen finnas bara två sådana ändamål enligt Sidgwick: lyckan och (moralisk eller intellektuell) excellens eller perfektion. Åtminstone prima facie förefaller allt annat människan strävar efter vara medel till något av dessa ändamål. Många strävar t.ex. efter berömmelse, men berömmelse förefallet inte vara ett rationellt, slutgiltigt ändamål eftersom berömmelsen kan ses som en källa till lyckan, som ett uttryck för excellens eller som ett vittnesmål om den berömdes nytta för samhället (vilken i sin tur består i den berömdes bidrag till andras lycka eller vishet eller dygd).

Den egoistiska hedonismen postulerar den individuella lyckan som slutgiltigt ändamål och utilitarismen postulerar den allmänna lyckan. För den egoistiske hedonisten är det den egna lyckan och för utilitaristen är det alla medvetna individers lycka eller den allmänna (totala) lyckan som är det rationella ändamålet.

På samma sätt som man kan tala om både individuell och allmän lycka som ändamål, så tycks man kunna tala om individuell och allmän perfektion som ändamål. Det är i princip möjligt att en individ skulle kunna offra sin egen perfektion för att andra skulle kunna uppnå en högre grad av perfektion eller excellens. Men ingen moralist har, enligt Sidgwick, någonsin föreslagit andras excellens som ändamål. Vi bör främja andras perfektion endast om detta inte står i motsats till vår egen dygd. Dygden är den främsta perfektionen. Alla metoder som antar att det är excellens som är det ultimata ändamålet kommer i stor utsträckning att sammanfalla med intuitionismen. Sidgwick fokuserar därför på lyckan som ändamål, antingen den individuella eller den allmänna.

De tre metoder Sidgwick diskuterar är alla prima facie plausibla. Samtidigt kan de ge olika svar på frågan vad vi bör göra, åtminstone i vissa situationer. Kommer de i konflikt, måste vi välja. Sidgwick tar inte entydigt ställning till vilken metod som är den rätta. Han undersöker dem alla, drar konsekvenser ur dem, pekar på olika relationer mellan dem, osv. Undersökningen är en förberedelse för att välja. Även om Sidgwick tror att våra intuitioner och de regler och föreskrifter som är en del av vår "common sense" moral i vanliga fall är tillförlitliga, kan de ibland leda oss fel. Sidgwick tycks starkt luta åt att utilitarismen är den bästa metoden. En annan möjlig tolkning är dock att han omfattar iden om det praktiska förnuftets dualism. Enligt denna tes är det förnuftigt att sträva efter den allmänna lyckan, men lika förnuftigt att sträva efter den egna lyckan.

Egoistisk hedonism
Den egoistiska hedonismen postulerar den individuella lyckan som ultimat ändamål. Enligt denna teori betraktar en rationell individ endast den mängd njutning och smärta som följer på en viss handling för henne själv när hon väljer mellan olika handlingsalternativ. En rationell individ söker alltid den största mängden av njutning över smärta då hon handlar. Denna mängd kan kallas för individens "största möjliga lycka".

Intuitionism
Intuitionister hävdar ofta att vi har en intuitiv kunskap om riktigheten hos vissa handlingar och att vi kan avgöra huruvida åtminstone vissa handlingar är riktiga bara genom att betrakta handlingarna själva, utan att ta hänsyn till deras konsekvenser. En intuitionist behöver emellertid inte hävda att konsekvenserna av en handling inte har någon moralisk betydelse.

En intuition är ett omedelbart omdöme om vad vi bör göra eller sträva efter. Olika intuitionister skiljer sig dock åt med avseende på vad de anser att dessa omedelbara omdömen handlar om: enskilda handlingar, allmänna regler, eller grundläggande filosofiska principer. Sidgwick talar om tre olika former eller faser av intuitionism: perceptuell, dogmatisk, och filosofisk.

Enligt perceptuell intuitionism är det våra enskilda omdömen som är mest tillförlitliga. "Samvetet" är den fakultet med vars hjälp vi fäller moraliska omdömen. Vi kan med hjälp av vårt samvete omedelbart "se" om en enskild handling är rätt eller fel; vi behöver inte tillämpa några allmänna regler för att avgöra detta. Vi kan visserligen med hjälp av induktion från våra intuitioner om enskilda handlingar sluta oss till allmänna regler. Men sådana regler spelar ingen praktisk roll.

Enligt den dogmatiska intuitionismen kan vi urskilja vissa allmänna regler med hjälp av klara och giltiga intuitioner. Sådana regler används implicit av vanliga människor i deras vardagliga moraliska tänkande och tillämpas för att avgöra huruvida enskilda handlingar är riktiga eller ej. De flesta kan förstå och formulera dessa regler någorlunda väl; men för att kunna uttrycka dem precist krävs en vana att fundera över abstrakta moraliska begrepp. Det är moralfilosofens uppgift att avlägsna mångtydighet och vaghet och formulera dessa regler så precist som möjligt, samt att ordna dem så systematiskt som möjligt och på så sätt undvika konflikter mellan dem. Den dogmatiska intuitionismen ger upphov till ett slags systematisk "common sense" moral.

Bland sådana "common sense" regler kan följande nämnas: vi bör handla vist och måttfullt och inte låta känslorna styra om de kommer i konflikt med förnuftet; vi bör tala sanning och hålla våra löften och inte ljuga; vi bör följa olika positiva lagar och föreskrifter.

Enligt den filosofiska intuitionismen kan vi inte nöja oss med det sunda förnuftets etik som den dogmatiska intuitionismen ger upphov till. Visserligen är våra dogmatiska intuitioner på det hela taget tillförlitliga, men vi vill också finna en filosofisk grund för dessa intuitioner, vi vill ha en förklaring till varför vi uppfattar vissa moraliska regler som giltiga. Varför bör vi t.ex. inte ljuga? Den filosofiska intuitionismen söker efter en eller flera principer som är mer evidenta än de regler som den dogmatiska intuitionismen upptäcker, och som kan användas för att härleda alla andra regler, antingen exakt så som de vanligtvis uppfattas eller med mindre modifikationer och korrigeringar. Att vi bör sträva efter vår egen lycka eller allmän lycka är exempel på sådana filosofiska intuitioner.

Det finns vissa själv-evidenta principer enligt Sidgwick, vissa absoluta praktiska principer vars sanning är uppenbar när de uttrycks explicit. Dessa principer är visserligen så abstrakta och universella att de inte omedelbart kan appliceras på partikulära fall och ge oss ett svar på frågan vad vi bör göra i olika konkreta situationer, men de kan ändå ge oss en viss vägledning. Sidgwick nämner tre exempel på sådana principer.

(i) Han accepterar den s.k. universaliserbarhetsprincipen. Enligt denna princip gäller det att om en handling är rätt för mig i en viss situation, så måste den också vara rätt för liknande personer i liknande situationer. Med andra ord, om en handling är rätt (eller fel) för mig men inte för någon annan, så måste det finnas en skillnad mellan de två fallen förutom det faktum att vi råkar vara två olika individer. En motsvarande proposition gäller även utsagor om vad som bör vara fallet. Enligt Sidgwick är den s.k. gyllene regeln en tillämpning av universaliserbarhetsprincipen. Enligt den gyllene regeln bör vi behandla andra så som vi vill att de skall behandla oss. Om regeln formuleras på detta sätt, finns det vissa problem med den enligt Sidgwick, eftersom två personer kan vilja ha varandras hjälp att göra något som är orätt och eftersom två olika individer kan befinna sig i olika situationer. Om det finns relevanta skillnader mellan person A och person B (eller om de befinner sig i olika situationer), så kan det vara fel att A behandlar B på ett visst sätt även om det inte är fel att B behandlar A på detta sätt. Principen bör istället formuleras ungefär på följande sätt: Det kan inte vara rätt för A att behandla B på ett sätt om det är fel för B att behandla A på detta sätt om det inte finns några relevanta skillnader mellan A och B eller mellan deras olika situationer. Enbart det faktum att två individer är icke-identiska är inte ett skäl nog att behandla dem olika.

Sidgwick nämner även två andra principer:

(ii) En mindre mängd av det som är gott i nutiden bör inte föredras framför en större mängd av det som är gott i framtiden. Antag att njutning eller lycka är gott. Då medför denna princip att det är förnuftigt att avstå från en mindre mängd njutning eller lycka i nutiden i utbyte mot en större mängd njutning eller lycka i framtiden. Det goda betraktas som en matematisk helhet.

(iii) Det som är gott för en person har inte större betydelse än det som är gott för någon annan. Jag bör inte föredra en mindre mängd av det som är gott för mig framför en större mängd av det som är gott för någon annan. Antag att njutning eller lycka är något gott. Då medför denna princip att jag inte bör föredra en mindre mängd av min egen njutning eller lycka framför en större mängd av någon annans njutning eller lycka.

Dessa tre principer svarar mot de själv-evidenta elementen i vår uppfattning om rättvisan, klokheten (den rationella själv-kärleken) och den rationella välviljan.

God
Vi talar inte endast om handlingar som rätta eller riktiga utan också som goda (i sig själva och inte endast som medel till någonting annat som är gott). På samma sätt kan man tala om goda mentala egenskaper eller karaktärsdrag. Men dygden eller det riktiga handlandet förefaller vara endast en art av godhet. Hur förhåller sig denna form av godhet till andra former? Finns det något objekt bland alla de objekt människan tror är goda som verkligen är gott och vad är det högsta goda?

Sidgwick nämner ett antal möjliga analyser av begreppet "god". (i) "God" betyder "(väl) anpassad för produktionen av vissa effekter": en god hammare är god om den är väl anpassad för att hamra med, en god såg är god om den är väl anpassad för att såga med, osv. (ii) Att vara god är att vara ett medel till njutning (som är ett ändamål); "god" betyder detsamma som "njutbar". En god måltid är en njutbar måltid, en god konsert är en njutbar konsert, ett gott samtal är ett njutbart samtal, osv. De goda tingen i livet är de som skänker glädje. (iii) Vadhelst någon önskar är gott för denna person. Om någon vill bestiga ett berg, så är det gott för denna individ att göra det; om någon vill lära sig ett nytt språk, så är det gott för denna individ att göra det; om någon vill vila och ta det lugnt, så är det gott för denna individ att göra det, osv. (iv) Det goda är inte vad vi faktiskt önskar utan det önskvärda, det begärliga. Sidgwick tycks tänka sig att detta kan preciseras på åtminstone två sätt. (a) Något är önskvärt (gott) om och endast om vi bör önska det. (b) A är önskvärd (god) om och endast om vi skulle önska A, med en styrka som är proportionerlig mot graden av önskvärdhet, om vi bedömde att det var möjligt att uppnå A genom frivillig handling, och vi antar att vi både emotionellt och intellektuellt fullkomligt kunde förutse vad det skulle innebära att A vore fallet. Att något är gott i betydelse (iv) innebär inte nödvändigtvis att det är gott allt taget i beaktande eller gott på det hela taget. Något kan vara gott i betydelsen (iv), men ändå på det hela taget vara dåligt eftersom det också har dåliga konsekvenser. Det är dock inte tillräckligt att säga att det som är gott för mig på det hela taget är det som jag skulle önska och sträva efter om alla konsekvenser av att sträva efter detta korrekt kunde förutses av mig vid tidpunkten för mitt val. Sidgwick kommer istället fram till följande definition av "god på det hela taget". (v) Något är gott på det hela taget (i framtiden) för en individ x om och endast om det är vad x nu skulle önska och sträva efter allt taget i beaktande om x nu korrekt förutsåg alla konsekvenser av alla olika handlingsmöjligheter som är öppna för x.

Slutgiltig godhet
Vi hur nu undersökt några möjliga definitioner av "god". Men Sidgwick talar inte endast om vad som är gott och om godheten utan också om ultimat eller slutgiltig godhet. Vad är det som är slutgiltigt gott, gott i sig, eller eftersträvansvärt? Är det njutning, lycka, kunskap, kontemplation av skönheten, dygd eller perfektion, frihet eller något annat?

Sidgwick argumenterar för att njutning eller lycka är det enda som är slutgiltigt gott, gott i sig. Kunskap, kontemplation av skönheten, dygd och frihet har ofta instrumentellt värde och ofta är det bättre att sträva efter dessa ideal än att sträva direkt efter njutning eller lycka, eftersom strävandet efter dessa ideal ofta leder till mer lycka än strävandet efter lyckan. Men enligt Sidgwick är det lyckan och ingenting annat än lyckan som är det ultimata kriteriet för om en handling är riktig eller ej. Njutningen eller lyckan är det enda som är eftersträvansvärt (i sig) enligt honom.

Sidgwick förstår "njutning" ("lycka") i en vid mening. Varje medvetet tillstånd som är önskvärt eller begärligt tillhör denna kategori. Alla angenäma känslor är exempel på njutningar och alla oangenäma känslor är exempel på smärtor. Det finns t.ex. sinnliga njutningar, intellektuella njutningar och moraliska njutningar. Det kan vara njutbart att äta och dricka gott, att lösa intellektuella problem eller att handla dygdigt och hjälpa någon annan. Enligt Sidgwick finns det ingen värdeskillnad (i sig) mellan sådana olika typer av medvetna tillstånd. Det är t.ex. inte så att vissa typer är kvalitativt bättre än andra. Ofta är emellertid olika sinnliga njutningar förknippade med smärta. Om man äter för mycket kan man t.ex. få ont i magen. Så det kan finnas skäl att föredra vissa typer av njutningar framför andra, även om det inte innebär att de förra är mer värdefulla i sig.

Utilitarismen (Universell hedonism)
Med utilitarism (eller universell hedonism) förstår Sidgwick en etisk teori som hävdar att det i varje given situation gäller att en handling är objektivt rätt om och endast om den kommer att producera den största möjliga mängden lycka på det hela taget, dvs. om man tar hänsyn till alla de vars lycka påverkas av handlingen och alla handlingsalternativ. Detta innebär att alla individer som har förmågan att känna njutning och smärta och vars lycka påverkas av våra handlingar har moralisk betydelse, inklusive många icke-mänskliga djur. Med "den största möjliga mängden lycka" förstår Sidgwick "det största möjliga överskottet av njutning över smärta som kan uppnås, då mängden smärta balanseras mot en lika stor mängd njutning".

Det faktum att universell lycka betraktas som det ultimata kriteriet för om en handling är riktig eller ej enligt utilitarismen medför inte att universell välvilja är det enda rätta motivet för handling. Det kan finnas andra motiv som är bättre, i alla fall i vissa situationer. Det är inte nödvändigt att det ändamål som talar om för oss vad som är rätt och fel alltid bör vara det ändamål som vi medvetet strävar efter. Om erfarenheten visar att den generella lyckan bättre uppnås genom att vi ofta handlar utifrån andra motiv än universell filantropi, så är det uppenbart att det finns goda utilitaristiska skäl att föredra dessa andra motiv istället.

Enligt utilitarismen räknas alla medvetna varelser. Även framtida personers lycka och lidande har moralisk betydelse. Vi bör därför inte bara ta hänsyn till den lycka och det lidande hos existerande individer våra handlingar orsakar utan även den lycka och det lidande som framtida generationer kommer att uppleva som en följd av våra gärningar.

Till toppen