Sartre, Jean-Paul 1905-1980

Biografi
Fransk filosof och författare. Föddes i Paris 1905. Fadern dog 1906 och Sartre uppfostrades därefter av morföräldrarna. 1917-19 bodde han med modern och dennas nya man i La Rochelle, men flyttade sedan tillbaka till Paris. Studerade vid École normale supérieure 1924-29, bl.a. tillsammans med Merleau-Ponty. 1929 träffade han Simone de Beauvoir. 1931-33 var han gymnasielärare i Le Havre. 1933-34 vistades han vid Institut francais i Berlin, där han studerade modern tysk fenomenologi och existensfilosofi, framför allt Husserl, Heidegger, Jaspers och Scheler. 1934-36 var han gymnasielärare i Le Havre, 1936-37 i Laou och därefter i Paris. 1936 utkom L´imagination (Fantasin) och 1938 La nausée (Äcklet). 1939 gjorde han krigstjänstgöring och hamnade året därpå i krigsfångenskap, men släpptes 1941. Därefter var han åter gymnasielärare i Paris. Deltog i motståndsrörelsen, bl.a. tillsammans med Camus och Merleau-Ponty. 1943 utkom L´etre et le néant (Varat och intet) och från 1944 levde han som fri skribent. 1946 publicerades L´existentialisme est un humanisme (Existentialismen är en humanism) och 1960 Critique dela raison dialectique (Kritik av det dialektiska förnuftet). Förutom filosofiska verk skrev Sartre också flera mer skönlitterärt färgade verk, bl.a. skådespelet Les monches (Flugorna) 1943. Sartre dog 1980.

Inledning
Följande framställning bygger främst på Sartres tidiga filosofi som i första hand utvecklas i huvudverket Varat och Intet, och Existentialismen är en humanism. Denna filosofi brukar betraktas som en form av existensfilosofi och kallas för existentialism.

Människans existens
Sartre försöker i Varat och Intet analysera människans existens. Han vill besvara frågan: Vad innebär det att vara en människa och hur skall man förstå den mänskliga tillvaron? Den franske filosofen vill beskriva grunddragen eller strukturerna hos den mänskliga existensen.

En viktig distinktion i Varat och Intet är distinktionen mellan varat-i-sig och varat-för-sig. Sartre kallar tingens varamodus "varat-i-sig", medan medvetandets sätt att vara kallas "varat-för-sig". Denna skillnad markerar två olika grundformer för varat. Tingen är vad de är, de är någonting blott föreliggande, någonting blott givet. Människan däremot är inget ting. Hon är inte endast vad hon är, utan är vad hon inte är och är inte vad hon är.

Människan är, enligt Sartre, fri. Hon är medvetande, vara-för-sig, negativitet, intetgörande, avsaknad av vara, ett vara kännetecknat av självmotsägelser och brist, men också av möjligheter, projekt och transcendens. Människan är ett vara som förhåller sig till sig självt.

Sartre menar att hans position varken är en form av realism eller en form av idealism.

Medvetandets intentionalitet och självmedvetandet
Medvetandet är alltid medvetande om någonting, enligt Sartre, det är intentionalt. Detta innebär att transcendens ingår i medvetandets struktur. För de objekt medvetandet riktar sig mot är inte objekt som enbart existerar i medvetandet. Samtidigt är medvetandet medvetet om sig självt. Människan är ett vara som förhåller sig till sig självt.

Människans frihet
Människan är fri. Detta är en av Sartres mest centrala teser. Människan har alltid möjlighet att överskrida sina omständigheter, att förändra sig själv, att bli någonting annat än vad hon är. Hon är aldrig helt och hållet fångad av världens objektiva fakta utan förmår transcendera det givna och negera det bestående. Denna frihet är något vi aldrig kan undkomma. Vi kan aldrig frånkänna oss vår frihet eller uppge den, eftersom uppgivandet i sig är ett uttryck för frihet. Sartre hävdar att vi är dömda till frihet.

Valet, ansvaret och ångesten
Friheten gör att valet är absolut. Människan har ett totalt ansvar för sina handlingar och för vem hon är. Denna frihet och detta ansvar skapar samtidigt ångest. Det finns inga yttre eviga värden vi kan stödja oss på, inga objektiva normer, ingen auktoritet, inga sociala konventioner, ingen gud, som kan frånta oss ansvaret för vår egen existens. Vi är ensamma i en värld som i sig själv inte har någon mening eller något mål, en värld som i sig är absurd och värdefri. Ingen annan kan välja åt oss. Vi måste själva välja. Om det finns några värden så skapar vi dem själva genom våra fria val. Att inte välja är också ett val. Att följa med strömmen och göra som alla andra är ett val. Att blint lyda en auktoritet är ett val.

Ond tro eller självbedrägeri
Friheten och ansvaret skapar ångest. Istället för att bejaka friheten och själv aktivt välja, låter många människor färdiga roller, andras förväntningar, sociala normer och värden styra handlandet och forma den egna identiteten. De drar sig undan från avgörandets ögonblick och låter livet ske, utan att aktivt göra några val. Men detta är ett slags självbedrägeri. Sartre kallar ett sådant självbedrägeri för ”ond tro”. Människonaturen utmärks av att vara både fakticitet och transcendens. Dessa båda aspekter kan och bör konstruktivt samordnas. Självbedrägeriet vill emellertid varken samordna dem eller komma över dem med hjälp av någon syntes.

Engagemang och situation
Människan är visserligen fri, men samtidigt befinner hon sig alltid i en konkret situation som hon måste förhålla sig till och som får sin betydelse utifrån de mål, projekt och önskningar hon har. Friheten förverkligar sig själv genom att överskrida det givna eller det faktiska, som bjuder motstånd. Människan är fri genom att vara involverad och engagerad i världen. Således är frihet och fakticitet oupplösligt förbundna i situationen, enligt Sartre: ”Det finns endast frihet i en situation och det finns endast en situation genom friheten.”

Varat-för-andra
Sartre talare inte endast om varat-i-sig och varat-för-sig utan också om varat-för-andra. Vi kan inte bevisa att det existerar andra människor och att solipsismen (uppfattningen att jaget är det enda som existerar eller att vi aldrig har någon direkt erfarenhet av något annat än oss själva) är falsk. Den andres existens liksom min existens för den andre är likväl ett faktum och ingen är egentligen solipsist.

Vi behöver den andre för att till fullo fatta alla strukturer i vårt eget vara; varat-för-sig hänvisar till varat för-andra. Betrakta t.ex. skammen. Skammen är alltid skammen över en själv inför den andre. När vi skäms, skäms vi för oss själva sådana vi ter oss för den andre. Den andre är oundgänglig som förmedlare mellan mig själv och mig själv.

När vi ser andra kan vi uppfatta dem som objekt med en kropp som befinner sig i världen såsom andra objekt. Men människan är samtidigt något mer än ett objekt. Den andre är också ett subjekt, liksom vi, som ordnar världen omkring sig. Och när de andra ser oss, när de riktar sin blick mot oss, blir vi medvetna om att vi är objekt i deras medvetanden. Det är först genom att den andre dyker upp som vi blir i stånd till att fälla omdömen om oss själva och på så sätt bli medvetna om oss själva som objekt.

Vi kan relatera till andra på många olika sätt, i fruktan, skam och fåfånga, i kärlek och masokism, i likgiltighet, begär, sadism eller hat. Alla dessa sätt att relatera till andra är emellertid problematiska. Ta kärleken t.ex. Sartre anser att kärleken i någon mening är ett hopplöst projekt. I kärleken vill vi bli allt för den andre. Vi försöker vara det objekt i världen som utgör en given gräns för den älskades transcendens av allt annat i världen. Men vi vill också att den andre fritt skall välja oss - vi vill tillägna oss den andres frihet. Likväl är det inte möjligt att tvinga någon annan att älska oss utan att förneka den andres frihet. Om kärleken skall ha någon betydelse måste den älskade fritt välja oss.

Existensen föregår essensen
Enligt Sartre föregår existensen essensen. Människan har inget väsen, utan hon skapar sig själv genom sina fria val. Hon gör sig själv till vad hon är. Detta är en grundläggande tes inom existentialismen som i Sartes tappning kan tolkas som en form av subjektivism och humanism. Tesen, som enligt Sartre är gemensam för alla existentialister, hänger samman med karaktäriseringen av människans vara som frihet, negativitet och överskridande. Den hänger också samman med uppfattningen att tillvaron inte har något objektivt ändamål. Så här uttrycker Sartre det själv i Existentialismen är en humanism: ”Vad betyder det här påståendet, att existensen föregår essensen? Det betyder att människan existerar från första början, att hon förekommer eller uppträder i världen och får sin definition efteråt. Om människan, sådan existentialisterna ser henne, omöjligt kan definieras, så beror det på att hon från början ingenting är. Hon blir ingenting förrän senare, och hon blir vad hon själv skapar sig till. Det finns sålunda ingen mänsklig natur... Människan är helt enkelt, inte blott sådan hon själv uppfattar sig utan sådan hon vill vara och sådan hon uppfattar sig själv efter det att hon redan existerar, sådan hon vill vara efter denna ansats hän mot existensen; människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till. Detta är existentialismens första princip.”

Daniel Rönnedal 1998, 2013

Till toppen